Sofia Wilhelmina

Sofia av Baden, född prinsessa av Sverige (målning: Franz Xaver Winterhalter 1831)Sophie Wilhelmina av Wasa före 1809 prinsessa av Sverige, kallad Sophie Vasa, prinsessa av Vasa (en österrikisk hederstitel), född 21 maj 1801 på Stockholms slott, död 6 juli 1865 i Karlsruhe. Dotter till kung Gustav IV Adolf av Sverige och Fredrika av Baden.

Biografi [redigera]
Sophie var åtta år då hon lämnade Sverige. Hedvig Elisabet Charlotta beskriver henne som mycket högmodig, envis och med dålig självbehärskning. Hon skildrar en anekdot för att beskriva Sophies medvetenhet om sin sociala ställning; då Fredrika och barnen skulle flyttas från sin husarrest till fadern på Gripsholm, kom riksmarskalk Axel von Fersen dit för att diskutera förberedelser. Då Fersen skulle gå, rusade Sophies bror Gustaf fram till dörren för att öppna den för Fersen. Fredrika: Det där skulle aldrig i världen Sofia ha gjort, därtill tror hon sig vara alltför förnäm.

Efter hennes fars avsättning uppfostrades hon av sin mor och var från 1810 bosatt i Baden. 1815 blev hon förlovad med sin morfars halvbror, prins Leopold Fredrik, sedermera storhertig Leopold av Baden. Bröllopet ägde rum 25 juli 1819. Hon blev änka 1852.

Under sina sista år intervjuades Sophie av en svensk kvinnlig författare i Karlsruhe, en intervju som publicerades av Wilhelmina Stålberg år 1864[1].

” Hennes palats låg i en liten park och liknade mera en vacker enskild boning än ett furstligt slott. Sköna träd, väl vårdade gräsmattor och gångar omgåfvo byggningen. Ingen den ringaste ståt i betjening eller annat utanverk syntes till. I det rum, dit jag först infördes, voro en myckenhet sköna blommor och taflor. Allt derinne tycktes utmärka en boning, tillhörande en skön själ, som lefde stilla, tillbakadragen i sina minnens verld. Man hade också sagt mig att storhertiginnan nästan aldrig gick ut. Hon inträdde snart med lätta, knappt hörbara steg, en sylfidiskt graciös gestalt, som med öppna armar nalkades, omfamnade och kysste mig. Detta hjertliga mottagande framkallade tårar i mina ögon, så mycket mera som jag äfven såg sådana i hennes. "Jag har en förebråelse att göra er!" sade hon allvarsamt, men med oändligt mildt uttryck och melodisk röst. "Ni har varit tre dagar i Karlsruhe, och först i dag kommer ni till mig!" –Jag ursäktade mig med mina betänkligheter och tillade: "det är en så vanlig sak att skriftställare offentliggöra de samtal de haft med högt uppsatta personer, och ni kunde tänka att också jag skulle ...." – "Och om så äfven skedde?" (Und wenn auch) afbröt mig storhertiginnan, i det hon böjde hufvudet litet tillbaka med ädelt och frimodigt uttryck. "Jag skulle icke ha något deremot." ... Hon utvecklade derpå ämnet närmare, i det hon skiljde meddelanden öfver allmänna saker och öfver enskilda angelägenheter. De förra ansåg hon tillhöra offentligheten, de sednare icke. Hon omtalade att hon, efter sin systers, Cecilias (af Oldenburg), död uppbränt alla bref som blifvit vexlade dem emellan, på det de icke måtte komma i främmande händer och ett eller annat meddelande der göra ledsamhet.
Hennes anletsdrag hade påfallande likhet med Gustaf IV Adolfs, men i stället för den köld och stelhet, som stämplade hans ansigtsuttryck, utvisade hennes deremot djup känslighet, med ett grunddrag af mild melankoli. Hon bar, fästad öfver hufvudet, en skir hvit florsslöja, som slöt sig tätt intill kinderna och derifrån öfver halsen, hvars magerhet den skymde utan att dölja, och klädde henne mycket väl. Mild värdighet och behag tycktes vara henne medfödda. Snart vände hon samtalet på Sverige och sina minnen der. Hon sade sig framför allt ihågkomma Haga och Stockholms slott, detta sednare så väl, att, om hon i hast skulle förflyttas dit, trodde hon sig kunna hitta hvart som helst inom slottet.

Jag frågade, om hon icke ännu skulle aflägga ett besök i sitt barndomshem. Rykten hade gått i Sverige att hon önskat göra det, och äfven tillskrifvit kung Oscar, som försäkrat henne om ett hjertligt emottagande. Detta rykte förklarade storhertiginnan vara "fullkomligt ogrundadt". Hon hade aldrig på allvar tänkt på att besöka Sverige, ehuru hon ofta känt en hemlig dragning dit. "Isynnerhet om vårarne kände hon alltid en besynnerligt vemodig längtan till detta sitt barndomshem. Men att resa dit var nu för sent för henne." Detta yttrade hon med en tårfull blick i de stora blå ögonen. Ett verkligt gladt leende tycktes för öfrigt vara främmande för detta icke egentligen vackra, men högst intressanta ansigte.

I afseende på Sveriges nyare skönlitteratur yttrade hon att hon läst mycket, men allt i öfversättningar, "ty", sade hon, "jag minnes ej mera svenska språket nog för att sjelf tala eller läsa det. Jag förstår dock när man talar det, och min bön är på svenska!
”

Barn: