Otto Napoleon Holmbom

Omnibussägare i Bispgården. Blev 79 år.

Äktenskap med Jenny Katarina Margareta Forsgren (1897 - 1983)

Noteringar

HOLMBOMS BUSSTRAFIK

I många år var Otto Holmboms bussar ett vanligt inslag i trafiken i Fors där företaget delade sträckan Ragunda – Bispgården - Sundsvall med Anna Norbergs Buss som då hörde hemma i Sillre. Företagen körde sträckorna varannan vecka. Vem minns inte chaufförer som Jonas Hammarström och kvinnornas favorit Hilding Åsén som var så lik Roberto Rossellini, Ingrid Bergmans make, som han kunde bli.

På "den gamla goda tiden" fanns inga hållplatser, man kunde stiga på och av var som helst. Åtminstone gällde det så på Sönneråsen, där man kunde se folk såväl vid "vändplan" och vid affärerna på Västeråsen och lite hur som helst vid landsvägskanten.

Jag var själv en tid trägen bussåkare - med båda företagen - då jag några år på 1960-talet arbetade i Sundsvall men ofta åkte hem till Sönneråsen.

Men jag hade redan tidigare startat som bussresenär och det var när radioapparaten gick sönder hemma på Högåsen. För då kunde vi inte höra på Karusellen, Farbror Sven eller Grammofontimmen. Den sistnämnda började ofta med marschen Alte Kameraden och fortsatte med något annat lättsmält som t.ex. sång av Lisbet Bodin och Sven Arefeldt. Sedan blev det Beethoven och Stravinsky resten av tiden och då var det dags att knäppa av och inte slösa med strömmen.

Måste man åka buss, om ett rör "gått" i radion? Om jag vore ohövlig skulle jag säga som Ingemar Stenmark som på sin tid besvarade en reporters fråga ungefär så här.

Det är inte lätt att förklara för den som inge begrip!

Men så är inte jag. Jag skall försöka förklara. När radion tystnat och det hände ibland, då utrustades jag med en mindre summa pengar - några tior - och sedan blev det för mig att ta den väl emballerade lådan, på sparken vintertid eller på mjölkkärran sommartiden, fram till landsvägen och invänta bussen. Vi hade inte bilväg upp till Högåsen förrän i mitten av 1950-talet. Jag åkte till Ragunda stationssamhälle med dyrbarheten och medan chaufför och konduktör åt och vilade upp sig på Gästis så bytte Torbjörn Tivander den trasiga "lampan" mot en hel och ny. Han hade sin radioverkstad i ett stort rött hus invid vägen. Det fallerade aldrig. Jag återkom på eftermiddagen till mitt hem med uträttat ärende, och vi kunde alla lyssna till såväl tungsinta föredrag som ouvertyren till "Lätta Kavalleriet". Busslinjen var rent oumbärlig!

Men hur började det här med Holmboms Busstrafik? Och vem var Otto Holmbom?

Holmboms.

Otto föddes i Utanede år 1892 som son till bolagsarrendatorn Jonas Olof och hans hustru Engla Elisabet Holmbom, födda 1860 resp. 1861. Fem, kanske sex kor, ett par hästar för familjen.

De hade tretton barn. Släkten som härstammade ifrån Holm i Medelpad (därav efternamnet) hade tidigare bott på Prästbordet i Fors där Ottos farfar varit skollärare, klockare och organist i kyrkan.

I skogen.

Redan i de yngre tonåren började Otto arbeta i skogen. Detsamma gällde nog för alla pojkar vid den här tiden att tidigt hjälpa till med familjens ekonomi.

Han har berättat om att han år 1905, alltså vid tretton års ålder, hjälpte sin far med att fullfölja ett kontrakt som denne skrivit om kolning och frakt av de färdiga kolen till järnvägsstation.

Otto fick stanna hemma ifrån skolgången för att köra en av familjens två hästar. Milorna stod vid Gussjöhöjden och kolen skulle köras till Fångsjöbackens järnvägsstation. Det gällde att stiga upp tidigt. Han väcktes av sin far vid 5-tiden och så bar det iväg framemot sex. Två mil om dagen kördes. Trött som han var så kunde han sova på botten av den tomma kolstigen.

Åren efteråt så högg han och körde timmer under vintrarna när snötäcket kunde vara 1,5 m eller drygt det. Han kom särskilt ihåg de rent otroligt usla kojor som den tidens skogsarbetare hade. Ibland när de mot aftonen kom fram till "bostaden" första gången så kunde dörren saknas, eller också hade spismuren rasat ner, eller så kunde en hel vägg ha ramlat ihop! Då gällde det att ge sig ut i mörkret och hugga en torr fura till ved och kanske sitta uppe första natten eller nätterna tills de fick lite ordning på tillvaron. D.v.s. tills de hade tinat bort is och tjäle ur kojan och reparerat den så att den blev beboelig hela den kommande vintern.

Då tyckte han det var bättre fram på vårkanten när flottningen kom igång. Flottningskojorna var något bättre än de huggarna fick bo i. Han var även med att spela fram timmerflottar över någon av sjöarna i Utanede. Ar 1915 vid 23 års ålder står han ännu som "dräng" i bokföringen.

Den första bussen.

Så kom året 1922. Otto var då i 30-årsåldern. Han satt en kväll och läste och bläddrade i en dagstidning, då hans ögon råkade falla på en annons där Kungliga Postverket infordrade anbud på postkörning emellan Sundsvall och Bispgården. Han tänkte att det skulle vara något att prova på. Men han hade ju varken bil eller buss eller körkort, förstås.

De var fyra ungdomskamrater i trakten, varav Otto var en, som var intresserade av möjligheten att slå sig ihop om körningen. Otto som väl var den som hade talets gåva av de fyra, han utsågs till att åka till Sundsvall för att ta lite närmare reda på vad som gällde. Han förberedde sig noga och tänkte väl på det gamla talesättet. Kläderna gör mannen. Så därför pressade han nogsamt upp sin gamla blåa kostym och så tog han det kommunikationsmedel som stod till buds m.a.o. tåget till Sundsvall. D. v.s. han åkte sträckan Bispgården - Ånge - Sundsvall.

I staden letade han rätt på posthuset och bad att få tala med postdirektören, och han blev mycket väl mottagen och fick förutsättningarna klara för sig under en lång pratstund. Direktören förklarade att han ville ha ett pris per resa Bispgården - Sundsvall.

Väl hemma i Utanede diskuterade de fyra igenom vad som skulle komma att fordras av dem, och så kom de överens om att lämna ett anbud på 40 kronor per resa. Efter en tid återkom direktören - den här gången per telefon - och talade om att det kommit in ett lägre anbud och han ville ha in ytterligare ett bud från kvartetten. De räknade om och sänkte priset till 35 kronor. Ett anbud som blev antaget.

Och som Otto sagt "nu gällde det att skaffa fordon och körkort". Man kan inte säga annat än det var herrar som såg mera till möjligheter än svårigheter i uppgiften.

Deltagarna i bolaget visste att det fanns ett bilmärke som hette Ford som gjorde både personbilar och lastbilar.

Försäljningen för Jämtland av detta bilfabrikat hette F: a Knut Wiklander och fanns i Östersund och där köpte de en mindre lastbil. Den kunde köras endera på hel- eller halvfart och hade även backväxel. Wiklanders hade egen körskola och i priset på lastbilen ingick körkort. Och när de fyra lärt sig att hjälpligt manövrera fordonet d. v.s. att starta, vända, backa och stanna fick de sina hett åtrådda körkort och senare även trafikkort.

Lastbilen som de köpt saknade kaross, men de fick snart reda på att det fanns en sådan till salu i Helgum som skulle kunna passa. De köpte den och karossen kom en dag med järnväg till Bispgården. Nu var de ägare till en kombinerad buss/lastbil med flak för postsäckarna, och plats för 8 passagerare i hytten och två till framme bredvid föraren. På registreringsskyltarna stod: Z 721.

Nu skulle fordonet göra sin jungfruresa till Sundsvall och visas upp. Och de var inte längre fyra personer som stod för ägarskapet. Två hade redan hoppat av.

De kom till Selånger där var de tvungna att övernatta p.g.a. det miserabla väglaget, men dagen därpå kunde de visa upp sitt fordon för postmästaren. Han tyckte det såg mycket bra ut, speciellt var han imponerad av att bussen var målad i de svenska färgerna: gult och blått. Postverket var ju också "Kungligt" på den tiden.

Hur vägen var mellan Sundsvall och Bispgården och att trafikera den med motorfordon, det är svårt att sätta sig in i idag. Innan de kom igång med de reguljära turerna enligt den turlista som postdirektionen hade upprättat, fick de avvakta en hel vecka för väglagets skull.

Postsäckarna som de fraktade vägde 30 - 40 kilo/st och det var ett stort ansvar att hantera dem. De öppnades och förseglades åter på varje poststation som ibland kunde ligga på andra våningen i en fastighet. De säckarna jämte säckar med andra paket och försändelse måste då bäras upp i trånga trappor. Ibland fraktades även mjölsäckar och annat tungt gods till lanthandlarna efter sträckan. Beroende på vikt och väglag fick de då lasta av godset nere vid foten av uppförsbackarna, och sedan i etapper frakta upp det till krönet. För att sedan lasta på allt igen och fortsätta färden. Kanske till nästa uppförsbacke. Ja, inte var de då rädda för besvär i alla fall.

Ensam ägare.

Efter bara några månader var det dags för den första dyrbara reparationen på bussen. Ottos kvarstående kompanjon lär då ha sagt:

Snälla du Otto, vi slutar med det här och börjar med försäljning av färskströmming istället!!!!!

Sedan blev det dags att skaffa en annan och större buss. Det blev en av märket G.M.C (General Motor Corporation) och den hade en motor som gav 45 hästkrafter. Otto och hans kompanjon byggde karossen själva i trä hemma i Utanede.

En dag när de satt och drack en kopp kaffe på ett café förklarade kamraten att han inte ville fortsätta längre i företaget. Nu delade de på sig, kamraten tog hand om Forden och Otto G.M.C:en

Utmärkande för en företagare, entreprenör, är ju uthållighet, kalla det för envishet. Och det verkar som om Otto hade det i rikt mått. Han tänkte: trägen vinner. Nu var han ensam ägare till företaget.

Hur det artade sig framtiden för den som tog hand om Forden?

Han började trafikera sträckan Bispgården - Sollefteå. Det samlades en hel massa nyfikna åskådare runt hans buss, det blev uppmärksammat av en nitisk polis som kom fram och frågade efter hans trafiktillstånd. Sådant hade han inte. Nej, han hade inte ens tänkt att det skulle behövas ett sådant "pappir".

En dag hörde han av sig till Otto och meddelade att han fått en stämning på halsen. Han blev dömd att böta 100 kronor och beslöt då att sluta med åkeriet. Böterna ville han inte betala uran han ämnade sitta av beloppet i fängelset.

Mitt i "slåttanna" kom fjärdingsman Åslin och hämtade honom för vidare befordran till fängelset i Sundsvall. Där var trivseln inte så stor - vantrivseln var större - så han ringde till Otto och fick låna 100 kronor av honom för att kunna lösa ut sig.

Men Otto Holmbom han fortsatte sin trafik. Vintern 1924-1925 var snöfattig det regnade och frös till desto mer, vinter blev det först i februari. Marken och vägarna var belagda med is.

Otto satt vid ratten och hans bror Lars var konduktör. I de krokiga utförsbackarna steg Lars av och placerade sig längst ner i backen för att kontrollera att de inte skulle möta någon. När han gav klartecken lade Otto in ettans växel och så bar det av nedåt. Att trafikera sådana vägar efter en uppgjord tidtabell måste ha varit svårt, ja omöjligt.

Vintern år 1927 åtog sig Otto att ploga vägarna i trakten, det gjorde han på nätterna och så körde han bussturerna på dagarna.

Det blev uppehåll i Sundsvall några timmar innan färden åter gick mot Bispgården, då skulle chaufför och konduktör äta förstås, men en hel del av tiden gick åt att uträtta ärenden. Det var beställningar på allt möjligt: garn, medicin seldon, pinnar till hästräfsor och förlovningsringar. När det gällde inköp av garn så kunde chauffören få en garnstump och blev anmodad att köpa härvor i samma färg. I bästa fall kunde de få en banderoll med nummer och namn på gamet. Var det skrymmande laster så lades fraktgods på ett särskilt räcke på busstaket. Det kunde t.ex. vara cyklar. Populärt var det att cykla åt ena hållet och ta bussen tillbaka. På Skansbacken i Järkvissle hände det att en cykeltrampa hakade i telefonledningarna med påföljd att murkna telefonstolpar ramlade som käglor.

Och som en bieffekt blev byn utan telefonförbindelse en tid.

Det byggdes en ny bro över Indalsälven i Indal, men innan dess var det beslutat av Länsstyrelsen att busspassagerare måste stiga av och gå till fots över den gamla bron. Bussen kördes alltså utan passagerare över. En dag ringde det en dam till Otto och beklagade sig över att hennes hatt hade blåst av och förmodligen hamnat i vattnet när hon spatserat över bron föregående dag. Hon ville i alla fall ha ersättning för huvudbonaden, eller rättare sagt: hon ville ha en ny. Otto som ansåg sig oskyldig till händelsen bad henne att ringa Länsstyrelsen och framföra sitt klagomål.

Han hörde inte av henne mera... ..

Mellan åren 1926 -1929 var Ottos bror Fritiof också chaufför i företaget, och 1931 öppnades linjen Sundsvall - Ragunda. År 1938 inköptes linjen Kälarne- Sundsvall. 1942 hade företaget fem bussar och de var tolv anställda.

År 1929, året efter sitt giftermål med Jenny född Forsgren år 1897 i Böle, köpte Otto en fastighet i Oppåsen och även ett garage till bussarna uppfördes.

Krigstider.

Jag tror att det verkliga uppsvinget på busstrafiken kom under andra världskriget. Det var bensinransonering och det fanns inga däck att tillgå för privatbilismen. Skulle folk resa så var det med buss eller tåg.

I början av år 1939 kostade brännoljan till bussen 7 öre/liter. På en resa Bispgården - Sundsvall t.o.r. gick det år ungefär 100 liter alltså var bränslekostnaden sju kronor. Dagskassan kunde vara tusen kronor ibland - det åkte mycket folk och det skickades många paket.

Sedan var det dags att montera gengasaggregat på bussarna. Ved eller kol blev nu deras bränsle. När de avgick mot Sundsvall hade de 4- 5 stora säckar med ved eller kanske kol ibland i bagaget. Gengasveden kapades till vid Holmboms garage i Bispgården där en elektrisk kap med elevator fanns. Ibland måste aggregaten sotas, och då fanns det särskilda kolningsplatser iordningställda efter vägen med kärl för aska och slagg. En sådan plats fanns inte långt ifrån dansbanan Vältan i Järkvissle. Det kanske bör påpekas att det fanns en lokal tillverkare av gengasaggregat. Det var Åsbergs verkstad i Bispfors som gjorde dem, inte för montering på bussar utan mindre för personbilar.

Chaufför och konduktör kunde den här tiden få rent märkliga uppdrag som skulle utföras de timmar som de var kvar i Sundsvall innan återfärden började mot Bispgården. Kanske kunde de gälla att på svartabörsmarknaden - mellan några vedstaplar i hamnen - på begäran av någon kund byta till sig kaffe mot en flaska brännvin. Det var ju motbokstider så för att kunna "köpa ut" till de boende efter sträckan behövdes fullmakt och att kunden skickat med pengar.

Nu var det inte alla gånger som beställaren stod vid vägkanten och tog emot beställningen förstås. Om inte de i gården (läs hustrun) tyckte om att mannen "nyttjade starkt", då kunde det hända att chauffören fick veta att "det finns ett fack bakpå mjölkbordet, lägg flaska där". För senare avhämtning i enskildhet förstås, kanske till "veboa"?

Efterkrigstiden

Sina pengar, eller del av dom, använde Otto och Jenny till att år 1947 bygga sin stora fastighet i Bispgårdens stationssamhälle. Den ritades av arkitektfirman Gabrielsson & Hultkvist och byggmästare var Gunnar Carlsson. Enligt tillgängliga papper bestod den av tre lägenheter om 10 rum och 3 kök. Samtidigt byggdes ett större garage som rymde 4 bussar. Där arbetade en mekaniker som tog hand om förekommande reparationer och utövade tillsyn. Det var t.ex. Kassberg och Holmstedt.

Flera anställda hade börjat som konduktörer i ungdomen för att sedan fortsätta som chaufförer, det gällde t.ex. Jonas Hammarström och Axel Kempe den sistnämnde är ifrån Kvarnbacken och började som sextonåring och har arbetat i ungefär 45 år på traden. Otto ansågs av sina anställda vara en rekorderlig och vänlig arbetsgivare som på sin lediga tid spelade fiol som medlem bl.a. i Bispgårdens Stråkorkester. Det musikaliska arvet gick även vidare till sonen Sven-Otto som spelade piano.

Efter sin pensionering sålde han företaget till Bergs Linjetrafik som i sin tur gick upp i Bergmans Bussar, Edsbyn. Det säger sig själv att under företagets många mil på vägarna, händer det oundvikliga, och hur många olyckor eller incidenter som hänt vet jag inte. Men en gång när chauffören Martin Borg passerade på landsvägen i Bispgården emellan Turisthotellet och järnvägsstationen sprang en man utan att se sig för ut i vägen och blev dödad. Han var ifrån Kälarne.

Personhistoria

Källor