Colas Grenier

Kolare. Blev högst 64 år.

Barn med Maria Dubois (1600? - 1705)

Noteringar

Mickel Tjäder, f. 1689 vid Galtström var son till Mickel Larsson från Åkerby bruk i Österlövsta och hans hustru, Cathlin Claesdotter Garnie, död 1729 vid Galtströms bruk. Cathlin var dotter till kolaren vid Åkerby bruk, Colas Grenier, som invandrade till Norrköping, Sverige 1633. Colas avled vid Åkerby 1664 'Clas Gernij i Åkerby' (Österlövsta LI). Hans hustru, Maria Dubois avled vid Kvarnen i Njurunda 1705, 105 år gammal. De hade barnen Hybert (1636-1717), masmästare vid Åkerby, senare Galtström, Frans (1638-1717), masmästare vid Västerbyhyttan, Söderbärke, Johan (d. före 1701), hammarsmed vid Galtström, samt döttrarna Cathlin och Maria. (Anbytarforum)
Av alla de olika yrkesgrupperna som kom till Sverige var kolarna den största. Det gick ju åt stora mängder kol till smedjorna och masugnarnna. Ja, det blev till och med brist på skog på vissa ställen i Mellansverige! Man var ju inte alls ekonomisk med denna tillgång. Träd brändes ner vid svedjebränning, man använde mängder till kol-och tjärtillverkning. Av skogen togs också ved till gruvorna. Man eldade i gruvorna, 'tillmakning', slog på vatten så att berget sprack. Krutet var nämligen en osäker faktor och orsakade i början många olyckor i gruvorna. Kolarna och deras familjer hade det inte lika lätt vid ankomsten som smederna och masugnsarbetarna. Dessa fick bo i en brukslänga eller fick en bit mark där man kunde bygga sig ett eget hus och ha ett litet jordbruk. Kolarna bodde ute i bondbyarna och hade inte brukledningens beskydd, så det bästa var att försöka smälta in i byns miljö. På det viset undvek man att bli utsatt för folkets trakasserier.

Valloner är ett fransktalande folk från centrala och södra Belgien - provinserna Liège, Hainaut, Luxembourg, Namur och vallonska delen av Brabant. De utgör en av två huvudsakliga folkgrupper som bebor Belgien. Vallonerna har sina rötter hos celter som var tvingade fly till norra Gallien vid germanska invasioner, dvs de så kallade Belgae, som Julius Caesar beskrev dem i sina kommentarer. Vallonien hade fram till 1600-talet ansetts som Europas vapensmedja. Men kriget mellan Spanien och de Förenade Nederländerna år 1621 kom att sätta stopp för dess blomstringstid, och landet blev en krigsskådeplats, industrin utplånades, och många valloner gav sej av norrut, lockade av de goda utsikterna i Sverige. Redan på 1580-talet hade två av dem, Wellam de Wijk och Wellam de Bescher, kommit till Sverige och fått i uppdrag att sätta fart på järntillverkningen. Den rike köpmanen Louis de Geer i Amsterdam ställde upp som ekonomisk garant och redan innan han kom till Sverige år 1587 hade han ett stort ekonomiskt i flytande i vårt land! När han så kom hit gjorde han Norrköping till sitt högkvarter. Staden blev centralort för invandringen och industrier av olika slag växte snabbt upp. Den långa resan från Vallonien gick via floden Meuse ett stycke från kusten till Utrecht och slutligen till Amsterdam varifrån man seglade till Sverige. Innan man lämnade Amsterdam besökte man förstås de Geers kontor för att skriva arbetskontrakt. Trots att Europa var osäker grund i dessa krigstider, så skedde resorna till och från Sverige mestadels fridfullt och utan olyckor. (Marie-Louise Gradin-Robb, Skottland)

Att omvandla bergets malm till järn krävde kol för att kunna smälta ner malmen. De stora mängder träkol, som järnbruken behövde för sin framställning av järn skapade arbete för många människor.
Kolningen utfördes ute i skogen, s.k. skogskolning i närhet av råvaran. Först skulle skog avverkas, barkas och läggas upp för torkning. Veden hade som regel en längd av 9 fot (ca 2,7 m). Den transporteras sedan fram till kolningsplatsen. Där tog kolaren över och reste en eller flera milor. Veden restes lutande i en symmetrisk cirkelform och storleken på milan var mellan 100 och 150 kbm (kubikmeter). Efter resningen täcktes milan med granris och ett 25-30 cm tjockt lager 'stybb' (kolblandad jord). Kolningstiden var mellan 1 och 2 veckor. När milan kolat färdigt och kallnat så revs den. Kolet kördes sedan fram till användaren, vanligen med häst och s.k. 'kolryss' om 4 kbm kol.
Att framställa kol krävde ett mycket väl utvecklat yrkeskunnande. I äldre tider så var kolarens kunskap vunnen ur det han lärt sig som kolardräng, men längre fram kom kolarskolor. Att vara kolare och ofta vistas ensam ute i skogen under lång tid och inte kunna få sova den tid som behövs, har skapat många myter om kolarlivets vedermödor.

Personhistoria

Källor