Marta Brita Jönsdotter

Hemmansägare. Blev 87 år.

Äktenskap med Olof Olofsson (1831 - 1887)

Noteringar

GAMLA FARMOR
En person- och kulturskildring från en västångermanländsk socken vid mitten av 1800-talet.
Av ERIK HELLBOM

Gamla farmor hade ej alltid varit så gammal som vi barnbarn från våra barnaår mindes henne. Nej, även hon hade en gång varit en liten flicka med fläta på ryggen, alldeles som mina systrar i sin barndom, fast ack så länge, länge sedan. Hon föddes år 1830 i Ragunda socken, Jämtland. Hennes föräldrar voro bönder och i dopet fick hon namnet Marta Brita. Fadern hette Jöns Olofsson - så blev hennes fullständiga namn Marta Brita Jönsdotter.

Under hårt arbete växte hon upp och fick även syssla med karlgöra. Således var hon mycket ute och körde efter häst. På den tiden hade bönderna skyldighet att skjutsa resande som skulle vägen fram och detta gick på tur i byarna. Därav kom det sig att hon så många gånger i sin barndom vintertid var ute och skjutsade resande från hållplatsen i byn Krångede längs Gesundsjön och upp till Stugun socken.

Huru många sällsamma stunder i vår fantasi hade vi barn ej då vi sutto hos farmor i undantagsstugan och hörde henne berätta från olika skeden under hennes växlingsrika liv om personliga upplevelser och händelser, vilka klart belysa tidens gång och den märkliga kulturens framåtskridande.

Många voro de gånger då hon inför spänt lyssnande, ja rysande barnbarn berättade om vargen som en gång förföljt henne på den långa Gesundsjön då hon varit på hemväg efter att ha skjutsat en "fin herre" upp till Stugun.
Hon hade suttit i skrindan och ej anat att något farligt kunde vara på färde, förrän hästen började visa tecken till rädsla och blåsa i näsborrarna. Då hon vände sig om för att de vad det kunde vara, såg hon att de voro förföljda av tvenne vargar. Allt hon förmådde körde hon på hästen som satte av i vilt sken med den lilla flickan krampaktigt fasthållande sig i skrindan. Nog måste den färden ha gått hiskligt fort eftersom vargarna ej fortsatte förföljandet.

Farmors barnaår förflöto som sagt under strängt och ihållande arbete. Hemmets anda som var allvarlig och religiös satte sin prägel på lilla Marta och då den dagen kom att hon skulle "gå o läsa för prästen" var hon en troende flicka. Det finnes människor som äro liksom födda religiösa och farmor var just en sådan.

Under att de gingo för prästen dog Carl XIV Johan (1844). Det blev landssorg och Ragunda kyrkklockor ringde varje dag en lång tid. Från predikstolen hade prästen sagt: "Konungen är död! Gråt med folk, edra tårar äro billiga".

Tiden gick och slutligen kom den dag då hon stod brud i sin hemsockens kyrka. Hennes man, bondesonen Olof Olofsson var en öppen och gladlynt natur då medgång följde. I motgång blev han modfälld, ja rent av liggande och då var det hans hustru som fick hålla det hela uppe. En anteckning över vad omkostnaderna för hennes bröllop steg till finnes ännu kvar och visar på 63 riksdaler.

Ännu finnes kvar i släkten evangelii- och psalmboken. Dessa tvenne böcker voro likadana i format och utstyrsel. De voro konstnärligt utsmyckade, bundna i bruna skinnband med i förgyllning inpressade, stiliserade hörn och text inramad i form av hjärtan av följande lydelse: "Bok med hjärtat jag dig gifwer och din wän i döden bliwer, samt Gud signe dig, som denna bok mig gafw, jag skall läsa den tills dess jag läggs i grafw".

Men stugan blev med tiden dem trång. Äldste sonen, broder till Olof Olofsson hade genom lottning mellan fyra bröder blivit ägare till fädernegården. Av Martas bröder som voro två gick en "läsvägen" och blev med tiden landskanslist i Östersund och den andra övertog fädernegården.

De nygifta började nu i Ragunda se sig om efter ett lämpligt ställe att köpa men något som lämpade sig efter tillgångarna kommo de ej över. Genom släktförbindelser i Edsele (Olofs fader var född där och en av dem som hjälpte till vid kyrkbygget därstädes) fingo de reda på att ett hemman skulle vara till salu i Näs by. En dag i april begav sig Olof över skogen till Edsele och då han återkom om några dagar till Ragunda hade han köpt hemmanet om 5 1/4 seland n:r 2 i Näs.

1 maj 1854 skedde avfärden från hemmet i Ragunda. Efter att ha bland grannar och vänner sagt adjö stego de upp i schäsen endast medförande några få tillhörigheter, som kunde rymmas med dem i åkdonet. Olof Olofsson smackade på hästen. Bredvid satt Marta med en grant bemålad mössask på sina knän. I den förvarades mössan och stycket. Färden ställdes mot Ångemanland, via Fors socken och sedan genom Graninge, Helgum och till Edsele. Det sista avskedsordet som farmor fick av sin far, var detta: "Vad du än gör, så kom ihåg att du aldrig skall så rått" (så då jorden är för blöt).

Man förstår att det på denna tid var en stor händelse att flytta från ett län till ett annat. Med dåtidens dåliga kommunikationer voro givetvis Jämtland och Ångermanland då mera isolerade från varandra än nu. Emmelrtid hade färden tillryggalagts genom Fors socken, snart skulle de vara på Ångermanlandsgränsen på de stora Graningeskogarna. På den tiden fanns järnbruket i Graninge kvar och Olof passade på och köpte något stångjärn.

Komna in i skogen fingo de syn på ett tattarfölje som slagit läger på sidan om vägen. Under denna tid frågade tattarna ofta ej just efter vad de gjorde. Rån på öppen landsväg på de stora skogarna inträffade understundom, ja till o med mord. För att kunna försvara sig mot ett eventuellt överfall flyttade då farfar Olof stångjärnet fram till fötterna, i akt o mening att ha det tillhands som försvarsvapen. Under tysta böner till Gud körde de ut genom de å ömse sidor landsvägen lägrade tattareföljet och kommo oantastade börbi.

Sent på kvällen samma dag voro de komna till Ärtviks by i Helgum där de skulle övernatta. Någon landsväg fanns ej på den tiden efter Faxälvens södra sida. Dagen därpå var söndag och tidigt på morgonen fortsatte färden upp till Edsele. Strax före gudstjänstens början på förmiddagen foro de förbi gästgivaregården i Hällingsås till Mobäcken, där färjestället över älven till Näs by var beläget. Någon bro hade Edsele ej över älven på den tiden. Just som de befunno sig ute på älven med häst o schäs, burna av färjan, började kyrkklockorna ringa. Detta togo de som ett gott tecken till att lycka och välgång skulle följa dem i det nya hemmet.

Att komma från Ragunda till Edsele var nästan som att komma i en helt annan värld. Seder o bruk voro mycket olika i de båda socknarna och dessutom var Ragunda mycket före i utvecklingen, hade bättre hus och bättre skötta jordbruk än i Edsele. Även var kynnet hos folket ett helt annat och det var just denna olikhet som gjorde det svårt att trivas för dem i synnerhet i början.

I Näs körde sålunda bönderna ofta med selbrutna hästar beroende på urusla selar. Farfar lär på sin tid ha varit en god sadelmakare, han märkte också genast detta missförhållande och började göra selar som grannarna beställde för sina hästar. Hans skicklighet lär ha varit så stor att då han såg en häst framför sig, att han genast hade klart för sig huru han skulle tälja lokorna för att de skulle passa gott.

År av möda och försakelse följde på år. Skulden på hemmanet låg efter dem. Sjukdom och död kom in i hemmet och tog flera av deras barn i unga år. Av fyra flickor och tre gossar skulle endast två nå mogen ålder, dessa voro båda pojkar och de yngsta i hela syskonskaran. Läkare fanns på den tiden ej närmare håll än i Sollefteå och kommunikationerna voro så gott som inga.

Deras förstfödde som dog nästan fyra år gammal och senare då två av flickorna nästan samtidigt dogo (i difteri) var sorgen över förlusten nära förtvivlan, "var det nära" berättade farmor, "att jag skulle bli underlig". Under nätterna låg hon sömnlös och grät och på dagarna kände hon att hon måste ut och gå ibland. "Det blev så underligt inom mig". Hennes beskrivning av en sommarmorgon i tät dimma, då hon i sorg och förtvivlan gick runt bastun som en sömngångerska, fruktade för sitt förstånd, försökande att reda ut meningen i sitt öde, är en av de mest gripande upplevelser jag minnes henne ha berättat.

Där hon gick tyckte hon sig plötsligt genom dimman höra sång från skyn. "Då förstod jag att mina barn voro i himlen och sjöngo med änglarna där att jag ej skulle sörja mer". Efter denna morgon kände hon sig lugnare och starkare än på länge och hennes sinnesjämvikt återvände.

Under denna tid var ett missväxtår ej heller något ovanligt. År 1867 foro folk från Ströms socken i Jämtland ner till Sollefteå för att om möjligt komma över korn och utsäde. Flera gånger hände det att farmor for över skogarna till Ragunda och fick tag på korn.

En gång då de skulle betala på hemmanet och inga pengar funnos bad farmor en granne om hjälp men fick till svar : "Nej, jag måste hjälpa infödingarna först". Han menade dem som voro födda i Edsele. Ett sådant svar måste ju smärta: De voro utsocknes ifrån, "utbölingar".

Då var det för henne att bege sig till Ragunda, en förvisso tung väg sådana gånger och söka hjälp hos anhöriga där. Men denna gång kunde ej de hjälpa heller. Då beslöt hon att fortsätta till Östersund och be sin bror där om hjälp. Men även han kunde ej hjälpa henne och hon fick fara även därifrån ohulpen. Då hon åter kom tillbaka till Ragunda uppsökte hon sin konfirmationslärare, densamme hade även förättat vigseln då hon stod som brud - den gamle prosten Burman och berättade för honom om sin nöd. "Och mellan fyra ögon och utan något skriftligt" lånade han henne de erfoderliga pengarna. Ett i sanning vackert drag av välvilja hos den gamle prosten och ett bevis på ömsesidigt förtroende.

Det liv dåtidens folk levde var mycket enkelt både ifråga om mat, kläder och bostäder. Man åt ur gemensamma tråg, kläderna voro merendels av vadmal och hela familjen sov för det mesta i samma rum, köket. Sällan var förstugan inredd utan var det endast de nakna timmerväggarna, däri yxorna voro inhuggna strax innanför farstudörren. Tapeternas föregångare var ett slags makulaturpapper som stänktes prickigt med exempelvis kalkvatten för att ge ett livfullare intryck åt de så annars entoniga rummet. En sådan sak som omslagspapper var så sällsynt och dyrbar i början att de som handlade endast fingo låna det medan de buro hem varorna. Spolrör gjordes av näver. Först då papper blev tillgängligare.

Om sedvänjor vid sånings- och skördetiden vore mycket att berätta men skall utrymme här ej tagas i anspråk för en sån skildring som nog fodrar sitt särskilda kapitel. Dock kan jag ej undgå att berätta ett par lustiga historier vilka ge en klar bild av allmogens psyke i forna dar. I Näs by funnos tvenne grannar som alltid tävlade om vem av dem som skulle hinna först med arbetet, antingen det gällde sådd, slåtter eller något annat synligt utomhusgöra.
Genom denna avundsjuka voro de nära att ibland nästan arbeta ihjäl sig: ty bägge måste understundom ta även natten i anspråk för arbetet då dagen ej räckte till.

En sommarnatt omkring kl.2 strax innan slåttern skulle börja, hördes i byn ett dämpat brynande av en lie. Nästan samtidigt hördes även från granngården ett likaså dämpat brynande och en stund hördes de sekundera varandra. Obekvämt liggande, inkrupna med var sin lie under var sitt härbre (som stod på pålar) för att dämpa ljudet av brynandet och ej väcka den som de trodde, sovande grannen som alltid ville vara först - lågo bägge bönderna där och brynade och trodde sig vara först. Denna tilldragelse omtalades för lång tid framöver med stor munterhet i byn.

En annan historia, vars kvickhet går igen än idag på sina håll handlar om en bondhustru som ej skydde några medel för att nog tidigt få de sovande drängarna upp ur bäddarna på morgnarna. En natt under slåttertiden, då klockan ej var mer än ett hade hon väckt dem med orden: "Gomåran, gomåran! Stig opp pojka, solen ä redan oppä". Trötta och omornade stego dessa upp och begynte i den tidiga timman dagens tunga. Då de arbetat mest ett par tre timmar gick solen upp, föranledde den ena drängen att säga: "Jaså dä gå opp en sol till idag". Då de kommo hem för morgonvarden sade en av drängarna till matmodern:
-"Dä bli allt en het dag idag"
-"Höra då?"
-"Jo för att dä gått opp två solar".

Som redan nämnts var farmor under hela sitt liv djupt religiös. Även farfar intresserade sig för religiösa ting och ofta följdes de åt till kyrkan och på bönemöten. Farfar var också under några år kyrkovärd. Så kom den tid då de andliga väckelserna svepte fram över bygderna, men det vill synas som läseriet ofta var ett ting på både gott och ont. Ej sällan närmade det sig till fanatism och folk foro från Edsele ända upp till Bodum och Åsele m.fl. trakter för att höra bl.a. pastor Kerfstedt som vida omkring gjort sig känd som en framstående talare. Nödvändiga sysslor som skulle utföras i hemmen blevo då ofta efter eller helt ogjorda. Folket led av andlig hunger. Men att deras sökande ofta visade sig vara ett missriktat, uppjagat känsloliv är nog ett faktum.

Till Edsele kommo "Waldenströmmarna" och byggde ett bönhus mitt emot kyrkan, på andra sidan älven. Det blev en strid om själarna och en missionsförsamling bildades som dock ej blev så vidare stor. Att åtminstone en del av de kringresande predikanterna ej skrädde orden då det gällde att nedgöra och väcka misstroende mot kyrkan framgår av en talares yttrande som farmor berättat. Stående framme på plattformen i bönhuset hade han med stor gest pekat ut genom fönstret på kyrkan och utropat: "Gå ut, gå ut ur skökan därborta".
Full av vämjelse och avsky för en sådan predikant hade farmor lämnat lokalen. "Jag kände att hade kyrkan gått an åt mig förut, så går hon an i fortsättningen" var hennes ord. Hon höll sig även med en hel massa olika religiösa tidningar och tidskrifter, bl.a. "Budbäraren", "Pjetisten", "Bibelvännen", " Missionstidningen", "Svenska posten" m.fl. och läste dem alla i djup begrundan.

År 1887 dog farfar. Sönerna voro då ej fullväxta och i åtta år efter mannens död stod hon jämte sina söner ensam för hemmanet. Efter denna tid överläts det till en av sönerna.
I tjugotre år satt hon i undantagsstugan, bidande den tid då hon skulle kallas hädan. Även på ålderns dagar var hennes liv plikt och arbete och hon skötte sig själv så gott som in i det sista. Hennes kammare var, som man förstår en kär tillhållplats för oss barnbarn och hon förstod oss - vi voro som kamrater. In i det sista var hennes förstånd klart. Före jul insjuknade hon för att aldrig mer stiga upp och den 23 nov. 1917 dog hon 87 år gammal.

Frid över hennes minne!

Personhistoria

Källor