Anders Gustaf Ante Eriksson

Banvakt. Blev 68 år.

Äktenskap med Kristina Margareta Gradin (1878 - 1959)

Noteringar

Anders - kallades Ante - började sin tjänstgöring inom Statens Järnvägar i början av 1900-talet och hade först sina arbetsplatser i Västerbotten och Norrbotten. Inlandsbanan öppnades för trafik 1 december 1912, och då fick såväl Ante som hustrun Margareta arbete som banvakt respektive platsvakt vid Björvallens station beläget cirka 7 mil norr om Östersund. Enligt hfl i Sikås kom Ante med familjen till Sikås 1911-09-15 från Piteå. (Egen utredning)
Inlandsbanan på sträckan mellan Östersund och Ulriksfors började byggas 1908 och stod klar 1912. 1910-10-02 anlände till det närbelägna Sikås det första tåget. (Jämten 1992)

Östersund-Ulriksfors: Medan Inlandsbanans ändpunkter fortfarande inte var bestämda fanns däremot redan från början två givna punkter på mitten. Dessa var Sveg och Ströms vattudal. Kung Oscar II som redan 1897 givit jämtarna löfte om ytterligare järnvägsförbindelser fick före sin bortgång 1907 se detta löfte infriat. År 1907 fattades beslutet att bygga en järnväg från Östersund till Ulriksfors med bibana till Strömsund, som av terrängskäl inte kunde beröras av huvudllnjen. Förslaget om denna första länk i Inlandsbanan gick igenom i bägge kamrarna, eftersom den hade de bästa ekonomiska förutsättningarna och sträckningen var given. I stället för att beröra Hammerdalssjön, som meningen var från början, drogs emellertid huvudlinjen i den betydligt kortare sträckningen förbi Sikås och en bibana anlades till Hammerdal. Det hade nämligen visat sig att det i alla händelser hade behövts ett långt stickspår för att nå hamnplats med tillräckligt vattendjup. Anläggningen blev klar att öppnas för allmän trafik till Häggenås den 10 oktober 1911 och till Ulriksfors jämte bibanorna den I december 1912.

Uppe på en backe i söder nära järnvägen låg en liten stuga, som morbror Ante brukade hålla till i. Där hade han en radiomottagare med hörlurar, som jag brukade få lyssna på. Men jag vågade naturligtvis inte skruva på den. Det var troligen en kristallmottagare, som ovanpå hade en vridbar fyrkantig spole, cirka 10 cm bred, och ställd på ett hörn. Jag minns att vi lyssnade på farbror Sven, som hade 'barnens brevlåda'. Ni må tro att det var högtidsstunder för mig, som bara hört talas om att det i Amerika fanns sådana apparater i bruk ! Och så bjöd morbror Ante på okokta havregryn med socker och hemmjölkad mjölk. 'Gosse, du ska äta havre så blir du stor och stark', brukade han säga. Och det har nog stämt in. Ante hade långa och hårda arbetsdagar i värmen utefter järnvägen. Han hade långa sträckor att hålla fria från ogräs på järnvägsbanken. Jag fick följa med ibland ut på sträckan, och då kunde det också hända att vi träffade banvakten vid grannsträckan. Åkturerna på dressinen var roliga. Ja, jag minns morbror Ante som en snäll och vänlig man, som jag kom väldigt bra överens med. Nästan varje kväll gick vi till stugan och lyssnade på radio. Undra på att minnena sitter kvar ! Jag har haft förmånen att resa mycket i världen, men minnena från Björvallen sitter djupast kvar. Det är det bästa jag har upplevt ! Morbror Ante var en vaken och tekniskt intresserad person som lärde mig hur man måste ordna med antenn för att kunna höra radio. Och han berättade om järnvägen och hur saker fungerade där. Jag minns honom med glädje. Han har präglats in i mitt medvetande fast jag bara var 7 år. (Hustruns systerson Folke Gradin från ett besök i Björvallen på 1920-talet.)

(HFL, A IIa:2a/427, Sikås, Hammerdal, Z)

Personhistoria

Källor